Upplyst och Genomlyst - en blogg om röntgensjuksköterskestudier

Min vän föreslog ett inlägg som förklarar varför jag har valt att utbilda mig till röntgensjuksköterska och kanske framförallt, varför jag känner att det här som jag kommer att stanna. Hon var lite förvånad över alla dessa ämnen som jag listade upp i förra inlägget, speciellt persiska verkar ha imponerad på henne (schh säg inget till henne men jag tog inga poäng där och kommer inte ihåg någonting heller tyvärr, tre fina böcker rikare blev jag dock, som för övrigt är till salu!)

Istället fann jag ro och mening på detta fina röntgensjuksköterskeprogram vid Karolinska Institutet. Jag sa att jag inte ville att denna blogg skulle handla om mitt personliga jag men jag tror och hoppas att det kan hjälpa att läsa om hur jag kom fram till mitt beslut. För andra som irrar omkring i världen precis som jag gjorde. Dessutom har jag fått lite kalla fötter när det gäller bloggandet just nu och att då skriva om något sådant här är enklare tänker jag (fast förstås också läskigare att dela med sig av något personligt ”for all to see” även om nu hela världen inte läser det så *kan* dem ju det).

Så här i efterhand känner jag att jag nog borde fattat galoppen lite tidigare men min rädsla satte nog stopp för det. Redan när jag läste lingvistik tyckte jag det var sjukt roligt med anatomin men jag var inte särskilt bra på det (inte så konstigt, första högskolekursen så hade man ju ingen riktigt studieteknik) och troligtvis tänkte jag nog bara läkare när jag tänkte anatomi och läkare ville jag ju inte bli!

Men egentligen började nog vägen till röntgensjuksköterska ännu tidigare. Min första kontakt med röntgen var under en gymnasiepraktik på Örebro flygplats med flygplatskontrollanterna där. Detta ledde ju som bekant till ett arbete vid Arlanda som flygplatskontrollant och jag kommer ihåg hur fantastiskt roligt det var när jag äntligen fick min röntgencertifiering (sjukt nervöst också att sitta där helt själv för första gången, fatta vilket jävla ansvar!). Det var också riktigt utmanande att försöka godkänna en väska utan att titta ner i den, alltså genom att röntga den ifrån olika vinklar etc. för att få en bättre bild och därigenom förstå vad det var i.

Jag vet inte exakt när jag stötte på yrket röntgensjuksköterska för första gången men det borde ha varit runt denna tid. Sjukvården som helhet motade jag dock tyvärr bort för en början när jag blev sjuk (aldrig mera sjukhus på något som helst sätt! Tror jag att jag sa...)och sen när jag väl började komma över den chocken så blev jag rädd igen för att söka röntgensjuksköterska. Dels för vad alla andra sa, jag kände sjuksköterskor och dem tyckte ju alla att det verkade fruktansvärt tråkigt att aldrig få följa sina patienter och på något sätt anammade jag deras åsikter utan att riktigt veta om jag verkligen delade dem. Dels också för att jag var rädd för den upplevda smalheten i yrket, karriärvägar och vidareutbildningar inom röntgensjuksköterskeyrket är inte lika uppenbara som för sjuksköterskeyrket med dess reglerade specialistutbildningar.

Igen ramlade jag alltså i fällan att lyssna för mycket på vad andra tyckte och tänkte utan att lyssna tillräckligt på mig själv och mina egna känslor. Jag älskade ju egentligen flygplatskontrollantyrket och där kan vi prata om korta möten. Det gav ju fortfarande människomöten, möten som bara blev mer komplexa och svåra att tackla just på grund av dess korthet (plus en dos konflikt förstås, vilket oftast inte finns på röntgenavdelningen, inte på samma sätt i alla fall).

...så varför skulle jag helt plötsligt sluta ogilla korta möten utan kontinuitet?

Det visste jag inte men sjuksköterska fick det i alla fall bli först. Under en auskultationsdag på en vårdcentral fick jag nog mitt första uppvaknande. En sjuksköterska hade haft samma patient hos sig nästan varje dag i två år...herre gud vilken panikkänsla jag fick! Jag skulle aldrig orka hålla uppe empatin så länge...Och även om detta scenario var extremt så var det något som fick mig att tänka. Att ha samma patienter på sin avdelning i flera dagar och i bland veckor är ju inte helt ovanligt. Skulle jag orka det? Utan att tappa empatin? Utan att känna för mycket empati?

Jag svarade nej på den frågan. Detta var inte det enda som fick mig att hoppa av sjuksköterskeutbildningen dock. Utan det var också nog en känsla av att något fortfarande saknades...

Men hoppa av gjorde jag och jaha, tänkte ja, vad fan nu om jag nu inte vill bli sjuksköterska heller?! Psykolog kanske? Men nej, läste några blogginlägg från psykologstuderande och även om det verkligen är upplysande, så igen panik! Snacka om att överanalysera saker...

Så sakta men säkert kom jag tillbaka till röntgensjuksköterska. Lyssnade mer på mig själv, gjorde min egen research och hittade ett ungt yrke med en utveckling som går i rasande fart och ökande möjligheter för vidareutbildning. Jag började så smått ana vad det var jag hade saknat. Tekniken! Något annat än bara människor (jag är ju egentligen lite av en ensamvarg, för mycket social kontakt och jag river till!). En blandning av hårt och mjukt, precis det som lockat mig till säkerhetsgymnasiet.

Jag började kolla vad utbildningarna innehåll (överanalyserade nog dem lite där, ja det gjorde jag nog men det blir bra för er sen när jag rapporter om dem alla!) och KI:s var den som tilltalade mig mest. Huvudämne och praktik varje termin och ingen kurs som kändes tråkig vid första anblick. Yrket i all ära men du måste ju först överleva utbildningen!

Vi får hoppas att jag gör det! Snart har jag termin 1 klar och det är första gången som jag har pluggat något i överhuvudtaget utan att sukta efter någonting annat förutom resten av utbildningen och kurser på avancerad nivå. Ett gott tecken om något!

Jag kan knappt bärga mig för termin 2! Sjukdomslära! Lära sig att sticka folk! Och framför allt, mycket mera praktik! Häng med på det!